svanen
den ensamma svanen i begynnande grånad
låg i viken
vagga
vagga
vaggandes vind
vaja mina pennor fria
i viken
i det vikta bladet
ligger den ensamma svanen
i begynnande fjäderskrudsgrånad
helt stilla
med halsen böjd
med huvudet under vingen
stundeligen
kisar svanen ut genom
säg
skall du inte resa frågade syrsan svanen
vart skall jag fara då min gemål
ge mål försjunkit in i rutmönster med pjäser
sade med en handspark matt och lämnade mig vilsen
syrsan lade det ena sprötet på sned vidgade blicken i grönskugga
låt mig följa dig i resandevägens kast
tag mig med i din vita famn
ack
vit är den ej längre
så många flagor föll över den ur eldens pyreld
så vacker brann elden
den tog sig ej hur mycket jag än
andades
hur mycket jag än
bad
något
något vred ur de vackra lågornas lyster
skurade golvet det smutsade
syrsan lyfte
stråken till
strängen
spelade mollackord
in i septim
tag mig med
jag ber
svanen lyfte huvudet ur vingen
ur kisandegallret
rätade ut halsen
vad var det
vad var det
lätet
det var knutlåset i ditt bröst
knutlåset brast då syrsan rörde vid den knutna strängen
är det din vilja
din verkligvilja följa mig
det är min önskan
min vilja
ej utbytbar
så svarade syrsan
sätt dig mellan mina vingar så bär vi i vägkorg
syrsan satte sig till rätta
svanen lyfte dem båda
och med ens lämnade grånaden den vita svanen
då de flög in i notus händer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar