bergen
vilka ej var berg
reste
växte sig höga
skymde ögon
hon stod i dalen
dalklockan ljöd stilla
en fjäderstilla andning
gräs
tvenne strån
vilka ej var gräs
växte sig höga
greppade om
hon stod nu i ett dalgrepp
med alla vägar stängda
lyfte blicken genom
ett oförtäckt
hål
mindre än det minsta nålsöga
fullt tillräckligt
hon såg purpurmoln
andades in
djupt
dalgreppet ville inte alls släppa
vred hårdare åt
hon andades in djupare
dalgreppet ville inte alls släppa
vred hårdare åt
hon andades in djupast
vägarna öppnades
så vad väljer du
knarrade
illmar
väljer den väg
vilken ej höjer
sin stämma
över
den vilken ej kastar skuggor
vilken omfamnar
dubbelväven
hon hör tvenne grässtrån le
vända sig tillrätta
hör så åter
dalklockan
ljuda
blå i
purpurvind
hon vandrar i den ensliga skogen
ensamheten den kan jag andas
ensligheten är svårast
den är för att du skall kunna
uppleva rörelsen vidare
i den stund den anländer dig
en gren
föll ur
trädets hand
given
vindar bad vattenblad in i verkan
täljde barken
kvistarna av
skall jag få segel
vattenblad smekte ömt
det nakna livet
planterade bladen i jordning
vinden lyfter ögon
nosande
vädrande vida
vattenblad snidar
ornament
i det tolfte pendelslagets
mjuka klang
är staven redo
det vandrar ett väsen
en kvinna av kvinnovärldar
med månstav i hand
väcker berättareldarnas
svarskvastar sopar
golvtiljornas ostämda knarr rena
hon vandrar i ensligskogen
mörkersköljande släckta stjärnor
bär himlars flikar knutna
vindar sliter
rycker
drar
ber
hon vandrar
klädhöljen ramlar av
ett efter ett
tråd efter
tråd
hon når glänta
dig har jag mött tidigare
gläntan
ler
kvinnan
knäpper
ej med fingrar
släpper sträng lös
ur spänd
eldblad skriver
värmande
stämning
hon sätter sig med ansiktet
vänt in i elden
läser nogsamt tonerna
lyfter pensel ur
bröst
målar
dukens
liv
kvinnan lyfter trumman
rör mjukt vid
viskande
höres
hennes stämma
vakna
hon talar med trumman
är trummans skinn
kvinnan dansar
i natten
löser
mörkersköljande släckta stjärnor
bär himlars flikar knutna
i natten dansar kvinnan
med ensligheten i famn
trumman är hennes stämma
ur
planterade bladen i jordning
växer träddungen
över hans huvud
han hinner ej
stoppa den
lyfter tankekraften
in i hjärta
vinden lyfter ögon
nosande
vädrande
vida
när
hans
drömstenar
vattenblad snidar
ornament
i det tolfte pendelslagets
mjuka klang
är staven redo
han hör dalklockan
mjukt
ljuda
reser
ej
det vandrar ett väsen
en kvinna av kvinnovärldar
med månstav i hand
i gryningen stiger hon ur skogen
håller ensligheten ömt i hand
sluter manteln tätare om
drömbokens
skålar
kolibri
kysser bladen
fria
vinden bär dem
in i träddungens andning
hör så åter
dalklockan
ljuda
blå i
purpurvind
andas
örnens
vingar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar