sepiaregnen
andas
milda
ögonskogars grumliga vatten
rörs
av
sepiavindens fjärilspenslar mjuka
pupillen vidgas
solskogar bildar ring
runt sovande
ur kvinnodalen
kom
hon
drömvandrerskan
uttröttad sjönk hon samman
förmådde ej bära
fotvägarna längre
i händerna
sepiaeld mildrar
uppgivenhetens ensligskugga
det gångna håller lågor upp
i östan
eurus
tar emot
var
sepiagnistor dansar i vindalle
det vilket är
blir det kommande
av sefyrs
hågkomst
strömmar nedin
ur vänstra handskålen baldakin
den vilande gnyr
rullar ihop sig
ännu
ett varv
sepiaregnen skrudar
ögonskogens diamantängder
strålande
månsilverflamma
flyger
in i hennes bröst
nu
vaknar hon
i ringen av träd
i mossans bädd
bär krans av myrtenkvistar
med vitblommande gryning
hon sträcker sig varsamt ur sömnen
kransen löses
upp
i ringen av träd
växer blommande myrten
stigen ur kvinnodalen
sepiaregnen
smeker bladen
skimrande
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar