ensligheten

hon vandrade

i skogarnas ytterkanter

sökte höra  vatten porla

andades in grönskan

upplevde mossan

mjukgröna mockasiner vilka bar henne

lera

doftade

in i hennes händer

bar i löfte hem lera

formade leran till en kruka

ur dig kan jag bjuda vatten

till min älskades törstande

krukan ställde hon i eldugnen

i stenugn

byggd av hans händer

en gång

i gryningslunden

ännu förde vindar doften av hans nära

innan han vandrade vilse

undan

sedan den stunden stod  hon i enslighetens

sörjandeskov

ensamheten har jag ej svårt med

ensligheten

andas mig

illa