så många dagar har jag nu vandrat
vid stranden av de röda tårarnas flod
jag omfamnar rädslan
lägger rädsla i ljusets stjärnkorg
segla lanterna
segla
upplys mig
i stunder av
glömska
heden breder ut armar
är ett vidöppet steghägn
hon träder ur skogsgläntas
solgläntning
heden bär ännu ljusskimmergräs
mjukhet välkomnar hennes bara fötter
flyter under hennes valv
varje steg är en svarsbro
frågebro
siarbro
i den stund hon viskar frågan
är svaret redan givet
hon vandrar den vaknes stigar
hon hinner endast plantera tåspetsen
in i heden
så sluter dimman om synbarheten
breder böljande sidenaning
hon andas in doften så ren
så fylldtonande
hon anar byggnader
stiger in i dimmans
vägledande
rörelse
fötterna upplever stenar
mjuka runda med gräsbårder
vid brunnen sitta barden
andas toner vida
vid trädet
i cirkelns mitt
stiger druiden in i rotfästesgrund
sländan spinner
lufttrådars
silke
doften stiger upp var gång hon rör vid rörelsen
händerna är öppna
kännande
med fingertoppar vandrar hon
stannar
följer allt
fingrar möter
läser de fyllda bågarna
läser in det detta är
ett tempel
en ruin
ett slott
en borg
en koja
ett hus
en kropp
ett tempel
de lyfter dimman
hon står i mitten i ringen av
valvens
valvbågarnas förening
upp stiger valens sång
skrudar baldakinstjärnor
kaskadljusen möter
varje
druiden ler rör vid
bardens stämma
vindar viner sveper
regn hagel far
stormar stiger höga sjunker djup
druiden stiger in i krona
väcker bladens
körsbärssång
stilla
stilla
susar bardens stämma
ur ökenhav
stiger djinnen
med stavens
flamma
skimrande
stormar rullar in sig i mantelveck
trenne lärda
frågar
sländan
råd
väcker purpursegel
ur snäckfolkens händer
strömmar pärlamor
hon ser de blå seglen
solfärgas
omfamnas av
granens skimmergröna
djupfingrar
så många dagar har jag nu vandrat
vid stranden av de röda tårarnas flod
jag omfamnar rädslan
lägger rädsla i ljusets stjärnkorg
segla lanterna
segla
upplys mig
i stunder av
glömska
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar