släckta rosenögon

en röst viskar från den högra regndroppen




mina ögonportar äro drömsjöar

vandrar i skogen

sjödimma är slöjorna

vilka skänker

värme



i det frusna



tjärnen svart

skimrande djupgröna skuggor

djup indigoblå



rör vid ytan



hör



jordögas

sånger



genom trädens rötter stiger de

glödbladen till eldgivan

ur hjärtsolens

bladregns



silverne

stämma

ren





sjunker djupt in i

lövhögars

lyktor





så många skrifter har vandrat genom mina ögonportar



böcker har fallit ned

regnat ned



blad ur trädens kronor

vilka värmt mig

vilka tänt höstens eldskålar



glödfat i kammaren



över vilka jag hållit händerna

samt andats in värmen de avgivit



avgivna löften



av

givna

löf







så mycket önskar jag

att varje detta blad hade varit de

vilka planterade släckta fröskålar





i nattkammaren

sitter den liljevita



ett ljus brinner låga



hon ser lågan släckas



av en vind

vinddrag

av

vad



hon sover vila



de finner henne med släckta rosenögon





du säger mig att

det släckta kan tändas



och visst är det så



kraften har dock runnit ur handen

förmår ej lyfta stickan

till glödbäddens väntandevilja





en röst viskar från den högra regndroppen



det var en gång en kvinna

kvinnan vandrade i himmelsdalen



vandrar i himmelsdalen

i famnen bär hon en jordekvinna

ljustrådar spinnas

i handen håller själskvinnan jordekvinnan

rörelse tvinnas i handkorg

jag är den jag är

du är den jag är



det var en gång en kvinna

hon mötte mannen

från lindan till skildran

såg alla män i mannen

klor taggar slagskepp bödlar



så mycket längtade kvinnan efter

till mannen - den mannen



hon hade alltmer börjat se sig vara den kvinna

de flydde

hon såg ej bak om kulisserna

det spelade numer, hjälpte inte hur mycket än

vänners ord rörde vid hennes hjärta

dessa ord hänger i hjärtträdet

de ljuder påminnandes om



det hon ser är

fly fläkta

kastade skal i

kolsläckta tjärtårar



benen bar ej

händerna lade hon i vedkorgen

hon satte sig i den gungstol hon ej hade, innehade

hon plägade göra så för att finna lugn i stormslagen

däri stillades vågorna småningsom



så kom det sig att vinden steg ur kvinnan, satte sig vid henne och kvinnan vaggades i vindens famn. så tung du är barn av jordstegan himmelsnära. jag har sökt lyfta dig ur stenrösena i ditt inre. ja – stenrösen ur den vinkel stenar vinklas, ses vara just tunga stenar, murstenar. vinden tystnade en stund av en vindpilande ström; tankerösen, tankerösen är det, tankestenrösen, föreställningar vilka inte är. nåja barn av jordstegan, himmelsnära jag säger dig detta sade vinden; dina stenrösen är vackra, de bär båd rosenbårder samt liljevita. det är för mycket, för myckna – pålägg, mer avskrap i jordstegsvägen. vandringarna dina har varit många utsteg med striglar bål piskor hålor bilor och annat upptänkligt tillverkat av rädsloväldens händer, de gör så mycket märkligt av sin rädsla och du mötte det upptänkliga - ändå steg du in igen och igen med dina godtrogna ögon



mannen förmådde lyfta en tillitsglipa

slog så tvärt den samman



hon lämnade chocken i brunnens ämbar

hämtade sig aldrig ur strofen



chocken

rädslan tog hon ej vidare med



det var det sammantagna vilket var hakarna i snörkorsetten



hon brukade väva



väva stigar mellan trädens solvtrådar



flyga upp i hasselns topp

för att se



i hasselns topp flög hon

till mönsterseende





skall jag så vara

kvinnan vilken talar med träd

talar med stenar

kvinnan vilken vaggas av

gungstolen

jag ej innehar



så må det ske





vinden lyfte henne in i solstänk

se din dröm



mannen

den mannen



är i skogens tuva

funnen vid



tjärnen



den vid



hägerns

bröst





röken ringlar

skimrande ur rökgången



dörren är vidöppen



fåglar andas skimrande värme

hör röster mjuka spinna

boplatsen bär en mantel av värnad

av hjärtdjup

av



skapandeskönhet





han sitter vid

stenringen

skriver

berättelsen av möte

hon sitter vid

stenringen

målar

berättelsen av möte





månmoder häller silvermantelsljus

över boplatsen

stjärnor tändas glittrande



mannens

kvinnans



ögon seglar in i varandra

till bädden beger de sin vandring

hudnära andas de

de andas livnära

berörelse



vandrar drömstigsförverkligande



i gryningen stiger du upp

hälsar de fyra

tillreder

dagens

stigar

till

mättnad



plötsligt

rasar taket in

mannen sluter kvinnan i sin famn

allt är väl, oroa dig inte, det ordnar sig





hennes kvinnoväsen strömmar ömhet

värme till, han uppfylls av djupvisshet





tillsammans lägger de

det öppna taket





är i gemensamandning



i aftonfågels vingar



sitter han vid

stenringen

målar

berättelsen av möte

sitter hon vid

stenringen

målar

berättelsen av möte





månmoder häller silvermantelsljus

över boplatsen

stjärnor tändas glittrande



mannens

kvinnans



ögon seglar in i varandra



de andas livnära



berörelse



vandrar drömstigsförverkligande







så må det ske





en röst viskar från den högra regndroppen



mina ögonportar äro drömsjöar

vandrar i skogen

sjödimma är slöjorna

vilka skänker

värme



i det frusna



tjärnen svart

skimrande djupgröna skuggor

djup indigoblå



rör vid ytan



hör



jordögas

sånger



genom trädens rötter stiger de

glödbladen till eldgivan

ur hjärtsolens

bladregns



silverne

stämma

ren





sjunker djupt in i

lövhögars

lyktor





så många skrifter har vandrat genom mina ögonportar





i nattkammaren

sitter den liljevita



ett ljus brinner låga



hon ser lågan släckas



av en vind

vinddrag

av

vad



hon sover vila



de finner henne med släckta rosenögon







en röst viskar från den högra regndroppen



det var en gång en man

mannen vandrade i himmelsdalen



vandrar i himmelsdalen

i famnen bär hon en jordeman

ljustrådar spinnas

i handen håller själsmannen jordemannen

rörelse tvinnas i handkorg

jag är den jag är

du är den jag är



det var en gång en man

han mötte kvinnan

från lindan till skildran

såg alla kvinnor i kvinnan

klor taggar slagskepp bödlar



så mycket längtade mannen efter

till kvinnan – den kvinnan



han hade alltmer börjat se sig vara den man

de flydde

han såg ej bak om kulisserna

det spelade numer, hjälpte inte hur mycket än

vänners ord rörde vid hans hjärta

dessa ord hänger i hjärtträdet

de ljuder påminnandes om



det han ser är

fly fläkta

kastade skal i

kolsläckta tjärtårar



benen bar ej

händerna lade han i vedkorgen

han satte sig i den gungstol han ej hade, innehade

han plägade göra så för att finna lugn i stormslagen

däri stillades vågorna småningsom



så kom det sig att vinden steg ur mannen

satte sig vid honom

och mannen vaggades i vindens famn



så kommer det sig att de slår lovar om varandra



tror du



att de stiger in i

det föränderliga



samt ser varandra

i kärlekens ögons strålar