du flyter bort från mig

hon såg mannen på avstånd


ja, först trodde hon det var en man

skymten av näverkorgen såg hon

trodde först det var grova nävar



hon hade genom årornas tag blivit alltmer skygg

kika oftadels ut

mer in

mellan granbarrens kisande ögon



där kunde de inte se henne

där behövde hon inte dölja sitt anlete

behövde inte se den fallande blicken

ned

slående

ned

slå

ände



ibland hände det att vinden

lyckades taga ett krus av doft av henne

inte mer än en smula fullt tillräckligt

det var då de såg sig om började vika undan grenarnas höljesvärn



det enda de såg var hennes flyende

brådska



de såg inte vart hon tog vägen in i sitt hjärta

de såg aldrig jordkojan

ormbunkarna

gömde den väl

trädens nedhängande rothår

dolde den väl



däri behövde hon inte dölja sitt anlete

de behövde inte drabbas av att se

henne





hon hade slutligen lärt sig



det var de där orden vilka kommit att stiga in;

”om kärleken finner er värdiga bestämmer den er väg”



så var det alltså kommet i denna enslighet



hon ville ej mer nu



förr hade hon ofta

du dagdrömmer – drömmer du nu igen hade de

hånfullt ristat in i hennes ögonhudar

hon hade ej drömt

det de ej kunde se

var

allt runtom strömmade in i henne

hon strömmade in i allt

hon fann stunder av frid

av välkomnan

av blickar vilka ej vek undan vid åsynen av henne

med blickar vilka ej slog ned



det sägs att den slående blixten är ofrånkomlig

den slår ned där den andas grums

ödet säger de

slumpen säger de

hon visste denna blixt bud

hon visste smärtan



smärtan vilken sakta

skalar av skalen

frilägger kärnan

fruktköttet

doften

aromen



så många gånger hade hon sett väsendet sitta vid elden

silverbladet vilade mjukt mellan fingrar

skaftet av horn vilade tryggt i hand

frukten

frukten låg stilla

darrande visst var det så

så är det att stå inför det okända vilket alltid är det kända

egentligen



hon såg skalet rinna ned i långa spiraler lockar

doften steg ur

såg den nakna frukten i handen

handen vilken sträcktes fram

bjudande



smärtan

levde i luften

det gör ont

i hudlöshet



allt blir så mycket vackrare

de såg inte vart hon tog vägen in i sitt hjärta

de såg aldrig jordkojan

ormbunkarna

gömde den väl

trädens nedhängande rothår

dolde den väl



däri behövde hon inte dölja sitt anlete

de behövde inte drabbas av att se

henne





hon hade slutligen lärt sig



det var de där orden vilka kommit att stiga in;

”om kärleken finner er värdiga bestämmer den er väg”



så var det alltså kommet i denna enslighet



hon ville ej mer nu



det var i den stunden ho skymtade det hon trodde var en man

skymtade näverkorgen vilken hon trodde var grova nävar

varelsen rörde sig saktavarsamt i skogen, lade handen till stammar, hon kunde höra viskandestämman höra träden bejaka, varelsen skalade av träden näver, lade kåda till skydd, kåda blandad med plantiago, varelsens händer sköljde helelse om stammar tackade samt vandrade. hon följde efter med mjuka tassar inte en sticka inte ett strå gav ljud avslöjande hennes väg, de upplevde hennes behov så djupt inom och hon upplevde deras behov inom, vävare är allt. varelsen visade långa vida kjolar vilka smekte varje steg med nynnandegång, däri visste hon med ens att detta ej var en man. hon såg varelsen sätta sig ned vid stenringen hon så ofta sett med svartnade kol samt pyrande ännu varmrök. varelsen knäppte med fingrarna och kolen vek ut blad släppte lågor fria. utan vändelse svepte hon handen ut hon upplevde inbjudan varm. hon följde bjudhanden. gott att du stannar ej böjde av vägen sade kvinnan ur ålder ty det var det är en kvinna hon ser in i, ett kvinnoansikte med pepparkärleksögon, pliriga varma skådande in, ansiktet är fårat rynkigt heter det visst en bördig åker så vacker- i varje fåra skymtade livsfrön med de vackraste skrattrynkor faktiskt solar månar runt om, händerna svarade väl till ansiktets göro mål, gärnings mål. gott att du ej böjde av vägen. hon såg kvinnan varsamt lägga ut nävern, varje linda läste hon noga, då och då i nu tillförde hon ett tecken, en avriven runa. hon frågade varför skriver du till – inte skriver jag till jag ser det vilket fattas lindan följ mina händer. hon såg ur ålder stigen fläta korg av näver begrunda hennes ansiktes linjer. hon såg fåglar uppfylla lufen med rörelse i näbbar bar de allt det ur ålder hjärtviskat till dem att bära hitom. allt detta släpptes in i korgen så gav ur ålder den till henne. lyssna nu väl till stämman framförd av min röst innan du öppnar korgen endast vid behov, din väg förtäljer jag dig nu, den väg du så många gånger böjt av. nu var det ju gott, du har vävt många vackra mattor, av gräs av vass av strån av det du mött till dem att vandra på för att de ej skall riva sina fötter, för att deras vägar skall vara behagliga. ja, visst var det och är det gott det är bara det att du sakta släckt dig själv och det är inte bra för dig, lyssna nu till min stämma framburen av min röst och hon lyssnade till tonandesången vilken endast hon kunde höra, vid den utklingande tonen skimrade hennes ansikte av eldbladens doftregn.



ur ålder bad elden krypa in i kolen

fattade hennes hand



res dig ur askan

kom

vandra med mig



hon såg sig stå vid floden



floden

vilken lindade sig runt stenar



stenar stiger upp

stenblad fläktar

månvinden in i hennes ögon



floden kallar henne

hon ser sig

stå vid floden



ser så många stiga ur sig

ur sin kropp

ser dem flyta med floden



hon ryser i

undran



vad är detta



så många kära



slutligen tar smärtan över

hon kastar sig i



hon upplöses

blir ett med floden



når en strand





hon ser sig

stå vid

floden



du flyter bort från mig



ja, jag flyter bort från dig

flyter in i ditt inre

för att du skall känna

livets rörelse

uppleva

dig



de har flutit bort

slagit ned blicken

vänt sig

bort

ty de vägrade släppa skalen



vi skalade av skalen

skyndsamt virade de skalen om sig

igen och

igen





res dig



askan

blommar



i gryning



och jag är du

av ur ålder stigen