hon deras fjäderblomma
dog på vägen
flög in i
kronbladsvinden
låt mig säga dig orden
regnfolken skrider
molnskogsstigar
bär
pärlörhängens
havsvingar
plocka
plocka
plockar
regndroppsbär
i molnhedars
ljungdoftande
nektarskålar
och ljungen sporde
varför klär ni mig i skulds skor
det är ej mitt språk
huruvida det ej är en av de trenne
lyss till humlorna i vinden
huru de lyfter fjällen
hur ditt bröst häves
befriat ur hacken
hör karavanens vaggande gång
huru vattensäckarna lyftas ur skuldror
vattnar öknens brunn
hör bjällrorna runt hennes vrister
se vinden lyfta ansiktsslöjan
en aning lätt
skymta hennes ansikte
andas in doften
av fikon
av dadlar
och asken susar krondiamanter
in i sandhavs vända ögon
regnfolken släpper stämda droppar fria
in i nattens mantel
pärlskrudar dansar i ängens
höstglöds milor
kolaren lyfter ögon
in i himlaspann
räcker henne rosenorden
ur sitt bröst
det svärtade arket
tvagas av regnfingrar
tolv korpar skimrar
i livets cirkel
han sträcker handen in i molnvinden
tar emot staven vilken skriver honom resvägen
murgröna växer med stegen uppför staven
i skogen sova de
tror du
när inte någon ser
strålar stenögon
när ingen svarar stenögon
ingen
ingenting är
allt
alltings sekvensrörelse
tror du stenar sova i skogen
vakna är de
stenarna
detta vet jag
hon deras fjäderblomma
dog på vägen
flög in i
kronbladsvinden
skarorna
de med regnbågsfjädrar
flyger in
gråterskorna väller ned
från bergen
samlas i markers snäcka
förs in i sjöpärlors förenade händer
gråterskornas
kvedosånger är lotussjöns knoppar
inväntar skarornas
regnbågsord
hon lever
deras fjäderblomma
sjunger i ljusfestens början
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar