sakta
knäpper hon
upp
fingerbladens
droppar
röda
röd andas glöd
safirregnen dröjer länge
längre
smaragderna har slutat blomma
hon andas
fjärilsmjuka skimmervingar
glöden väcker
låga
hon
tänder
eldskålsringen
kaftanens indigo
faller i mjuka
vågor
nedför
rosenbladssiden
lägger sig stilla
runt hennes vrister
hon
bugar inför eldskålsringen
stiger in i
glödbädden
bränner
ej
hon lyfter armar
vänder ansikte
in i
månljussilvrandes skönhet
hon
är
lågans böljande
rörelse
följer
toner givna
av
vindarnas bambuflöjter
blad faller ur bambuskogens
svartvita
stillhet
äntligen
hon spricker upp
i ett leende
det är att höra bergsläppars
hårt slutnas
lättnad
sakta stiger dimman in i gryningsfolkens vandring
ur daggkåpeblad ber de droppar
tvagar kvinnan i eldskålsringens
sårskogar
tolv stå de
runt henne
lyfta händer med dimsjok
faller
runt
hennes
kropp
hon bugar inför eldskålars granatögon
tolv vägars händer
leder henne
ur
de skrider
beger sig
till berget där
stenar växa i ring
väcker safirregnens blå dropplågor
hör marker dricka
upplever smaragders blomning
hon knäpper ej
fingerbladens öppnade
droppar
skänker dem
vidare
hon synes ej mer
du kan höra henne
röra vid
lyrans
strängar
i skymningen varhelst hon andas
folkens rädsla för skymningssolens heta glöd
hon spelar med sensibla strängar
vaggande ro
lyran andas hennes sånger
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar