det var så
hon slocknade
s a k t e l i g a
viskade för
släckande av
längtan
kanske vänjer man sig
vid
ensamhet
gallkvistar
dryper
undanskymd
växer
inte
vriden är stammen
plågad
utmärglad
trädet bär
gallkvistar
utan hennes
m e d v e r k a n
pärlknoppades
fingrar
granatäpplen
bjuder
hon
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar