måndag 12 mars 2012

jo … vandrade med våren i hand i denna dag


gässens sånger

nära

snuddade vid mitt ansikte

fjäder
lyfte
mig

med

solen stiger ur grå molnbad
tjälen släpper sakta
marken gungar
sviktar
porlande är stigar

rörelse

sefyr andas
blåser fjolårsvassens frön
flätar han flodbåten till friarstråk

spindelmor är vaknad
springer med lätta fötter i gräshägn

lugn
är ej en lunga
ändock är lugn lunga
breder ut andningsmantel
stilla dig vårflod

lodjur strövar i skogars mjuka smaragdskimmer
spejar vida
följer stigars
porlande
mjuka
tassavtryck

kanske spinner lodjuret vårens mantel
till skydd
till värn för de nyvakna liven
rullar sig samman i nattens klara andedräkt
ber frosten andas varligt

än andas marker isar
öar skimrande ändock matta
så vackra kartor
kristallkartor

myggor dansar
stigande sjunkande
sjunkande stigande

yrvakna vingfolk stiger ur sömnbäddar

solen stiger ur
grå molnbad

grenar är blanka i solrörelse
glatta
glatt är vårens bud

stegvisa sitter vid stranden med en lång pinne i handen
kanske en kritvit spatserkäpp

kritvit är pinnen

stegvisa är i fjärran vandrandes
söker det träd varur pinnen steg

minns platsen ännu suddigt ty dimman har ej lättat
ännu

stegvisa drar in en djupandning
det var länge sedan stegvisa behöll andningen
genom tårna sipprade den sista pärlan och med den

skogen omger mig
fåglar målar vindspann i trädens övre kronor
bladen susar
det började med ett blad
så följde de alla med
steg för steg
hela skogen är i bladrörelse

djur är i skogen
regnvåta pälsar andas
upptrampade stegstigar finns

myror höres knäppa på lutan
spela kastanjetter
höres vandra i raka stegled
de vingburna finns i skogen
mossa doftar
ljuden är mångfaldigade
stegsonater i symfonisk samklang

plötsligt sveper skogen ut sin mantel

stegvisa står inför en äng
ängsöga
och där
där är  smycket
den lilla sjön
en silverne brosch i ängens händer
denna nål behöver du ej trä för att stiga genom ögat

och vid instegets utsteg
där är trädet
trädet med den vita barken
den vita släta sidenmjuka barken med rötter vilka omfamnar
flätas samman med sjöns rotfingrar
de är vackra
i handgärning

kronan
den vilken skuggar molnen mot bländverk
den krona vilken når himlarna är fylld med röda blad
spetsflikiga blad
ellipser två i en
hjärtformade

röda fåglar sjunger bladens hjärtsånger
ej längre glatta numer i framstigen vilja
steg för steg har detta skett, vandringen var lång och nu
är stegen här

stegblad burna till den vita stadens torg,
där dessa blad är lagda i solvägar runt brunnen

stegvisa minns ljudet
ett av alla ljud i skogen – bäckens stämma
inser att sjön är brunnen
brunnen är sjön
aortaåder i blådrömmande venklang

stegvisa sitter vid stranden med en lång pinne i handen
återvänder från fjärran
ser hur träden molnen ritar mönster
stegvisa följer
ritar den vita staden ur menings grund

han är arkitekten och hon rör vid hans ögon
med kärleks fingrar

gässens sånger

nära

snuddade vid mitt ansikte

fjäder
lyfte
mig

med

Inga kommentarer: