gässens sånger
så
nära
snuddade vid mitt ansikte
fjäder
lyfte
mig
med
solen stiger ur grå molnbad
tjälen släpper sakta
marken gungar
sviktar
porlande är stigar
rörelse
sefyr andas
blåser fjolårsvassens frön
flätar han flodbåten till friarstråk
spindelmor är vaknad
springer med lätta fötter i gräshägn
lugn
är ej en lunga
ändock är lugn lunga
breder ut andningsmantel
stilla dig vårflod
lodjur strövar i skogars mjuka smaragdskimmer
spejar vida
följer stigars
porlande
mjuka
tassavtryck
kanske spinner lodjuret vårens mantel
till skydd
till värn för de nyvakna liven
rullar sig samman i nattens klara andedräkt
ber frosten andas varligt
än andas marker isar
öar skimrande ändock matta
så vackra kartor
kristallkartor
myggor dansar
stigande sjunkande
sjunkande stigande
yrvakna vingfolk stiger ur sömnbäddar
solen stiger ur
grå molnbad
grenar är blanka i solrörelse
glatta
glatt är vårens bud
stegvisa sitter vid stranden med en lång pinne i handen
kanske en kritvit spatserkäpp
kritvit är pinnen
stegvisa är i fjärran vandrandes
söker det träd varur pinnen steg
minns platsen ännu suddigt ty dimman har ej lättat
ännu
stegvisa drar in en djupandning
det var länge sedan stegvisa behöll andningen
genom tårna sipprade den sista pärlan och med den
skogen omger mig
fåglar målar vindspann i trädens övre kronor
bladen susar
det började med ett blad
så följde de alla med
steg för steg
hela skogen är i bladrörelse
djur är i skogen
regnvåta pälsar andas
upptrampade stegstigar finns
myror höres knäppa på lutan
spela kastanjetter
höres vandra i raka stegled
de vingburna finns i skogen
mossa doftar
ljuden är mångfaldigade
stegsonater i symfonisk samklang
plötsligt sveper skogen ut sin mantel
stegvisa står inför en äng
ängsöga
och där
där är smycket
den lilla sjön
en silverne brosch i ängens händer
denna nål behöver du ej trä för att stiga genom ögat
och vid instegets utsteg
där är trädet
trädet med den vita barken
den vita släta sidenmjuka barken med rötter vilka omfamnar
flätas samman med sjöns rotfingrar
de är vackra
i handgärning
kronan
den vilken skuggar molnen mot bländverk
den krona vilken når himlarna är fylld med röda blad
spetsflikiga blad
ellipser två i en
hjärtformade
röda fåglar sjunger bladens hjärtsånger
ej längre glatta numer i framstigen vilja
steg för steg har detta skett, vandringen var lång och nu
är stegen här
stegblad burna till den vita stadens torg,
där dessa blad är lagda i solvägar runt brunnen
stegvisa minns ljudet
ett av alla ljud i skogen – bäckens stämma
inser att sjön är brunnen
brunnen är sjön
aortaåder i blådrömmande venklang
stegvisa sitter vid stranden med en lång pinne i handen
återvänder från fjärran
ser hur träden molnen ritar mönster
stegvisa följer
ritar den vita staden ur menings grund
han är arkitekten och hon rör vid hans ögon
med kärleks fingrar
gässens sånger
så
nära
snuddade vid mitt ansikte
fjäder
lyfte
mig
med
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar