lunden

i minneslunden

andas

ansikten

vilka är ansikten

vilka inte är ansikten

medaljonger är

dessa

i

träden

trädet

själsträdet

minnesträdens kronor

medaljongvingar

öppnas

i vindens rörelse

fjärilar

flyger

in

in i lunden

och lundar är

vackra

vackra parker

med krattade

kiselstensgångar

kiselstenar lyser upp den fallna

natten

den natt vilken

föll

ur himmelsskål

och natten darrade

i blindo

sökte de

vägen

i minneslunden andas ansikten –

jag ser en oval

det är ej en park

sådan och ändå är det så

kanske är det en skogspark med lummiga träd

kronorna är lövmoln

vinden viskar in i modersträdet

in i fadersträdet

de yttersta löven tar emot

andas in orden

löv efter löv vandrar i vinden

detta är skogarnas stämma

mjuk

kanske rullar löven pärlor mellan

tumme och pekfinger

kanske dessa pärlor är givna

givna ur havets

havens snäckor

skalen blöts av haven

mjukas

fjärilar flyger ur hav

fiskar breder ut fenor

flyger in i

himmelssfär

fåglar drar in

vingar

strömmar i havssfär

minneslundens ansikten är

ett och samtidigt alla livets ansikten