sepiaskogen

andas milda

toner

löven

bladen har lämnat fingrar

bäddar mjuka

lindar in rötter                          

hon sätter sig vid den stora

stammen

lutar ryggen till

genom slutna ögon

synes

löven bladen

skruda trädens fingrar

mjukt sepia

gröna

marken är mjukmossad sepiagrön

i trädens kronor

svirrar

rödbröst

fåglar

fåglarnas ögon är blå safirer

hon har känt en hand

röra vid sig

känt

ro

hon känner

närvaron lösgöras från sig

varsamt

den höga stammen sätter sig

hon sitter friständig

faller ej

jag gav din rygg stödjestadga

ditt fall var ej min vilja

se in i mina ögon

hon förmår lyfta ögonen ur mjuk sepiaton

möter det vackra ansiktets ögon

så gärna ville jag stanna där

i det mjuka osagda sagda

där drömväven är

verklig

där mina ögon slipper rivas av taggstråk

detta vet jag

att det är ditt vill

jag vill att du förblir här

vi har många resor än

vi

varför

säger du

vi

det ger mig smärta

det ger dig

smärta

inte ditt hjärta

det vet

jag är den hand vilken väntat ditt insteg

du är den kvinna vilken är min vinges

balans

så många stormar har slitit i mig

och jag har sökt lä i så många hamnar

dessa slöt ej det blad

jag visste

är

varför gömde du dig så länge

frågar hon

jag gömde mig för att jag ej lyssnade till mitt inre

hur skall jag veta detta

sov denna natt i min famn

andas in mitt hjärtas

tålamod

det

är

tillit

förtröstan

kärlek

och är detta ej din upplevelse i gryningen

skall jag ej hålla dig kvar

jag skall följa din resa

tills du är

redo

och var afton skall jag lindra dina fötters plågor

så är mitt löfte

till dig

hon sover i hans tillit

gryningsfågeln har ännu ej kysst sepiaskogen vaken

kanske kan hon uppleva hans totala närvaro

andas tålamod