den 14 december 2013

(faller mjukt)

stillhet

faller mjukt in

lätta

svävande

vita

pudrade

andas marker

smälter

in i dina händer

skänker

doft

ur urkällans rena kärlek

till allts liv

och modern ler i urgrunden

*

(tjärnsten)

vid tjärnen

sitter en sprucken sten

jag föll

i mitt tvivel

mot kanten av mig själv

tjärnen baddar stenen

ditt tvivel kom att öppna ditt inre

det spruckna är ej det trasiga

det trasiga ej det spruckna

det är

vägen in

hör

vårt hjärta

andas i vinden

*

(tjära)

jag kokar tjära

ur asfaltsbädden

maskrosor

lyfte täcket

ekan

ber mig

stryka bottnen

med penslar av

hjordvandringar

*

(trädringar)

i ängen av trädringar

skimrar

i natten

tusenskönor

vita

silverlågor bär de

i sina händer

tänder stjärnorna

i hennes diadem

*

(att)

att uppstiga

är ej att instiga

att instiga

är ej att uppstiga

dessa är

instigande i uppstigande

i nedstigande

i förenande av det vilket tros

vara riktningar

*

(följ)

hon sade

vid stranden

i det bottenlösta

följ detta nät

trådarna i väven

håller oceanens

pärlor i fjärilsmusslor

pilgrimmar bar dem hitom in

hör

snäckornas havs

vindar

ljuda

*

(nå)

du 
spräckte isen 

för att nå lågan 

du sprang in genom den lagda väggen 
jag såg dig 
lägga händerna runt mig 

utan att jag 
märkte 


du 
lyfte mig 
till dina läppar 


rann 
ur 

*

(asfaltsbädd)så publicerad på poeter.se

i ängen av trädringar

skimrar

i natten

tusenskönor

vita

silverlågor bär de

i sina händer

tänder stjärnorna

i hennes diadem

vem håller i detta plektrum

vem frigör tonerna

och ser du detta med öppnade sinnen

vad ser du

du ser

just

droppar

och

stillhet

faller mjukt in

lätta

svävande

vita

pudrade

andas marker

smälter

in i dina händer

skänker

doft

ur urkällans rena kärlek

till allts liv

och modern ler i urgrunden

till hon

vilken rör i grytan

den svartmagade ur järn

kommen

hon nynnar med klarstämma

jag kokar tjära

ur asfaltsbädden

maskrosor

lyfte täcket

ekan

ber mig

stryka bottnen

med penslar av

hjordvandringar

och

där

vid tjärnen

sitter en sprucken sten

jag föll

i mitt tvivel

mot kanten av mig själv

tjärnen baddar stenen

ditt tvivel kom att öppna ditt inre

det spruckna är ej det trasiga

det trasiga ej det spruckna

det är

vägen in

hör

vårt hjärta

andas i vinden