(dagskrud)
dags
skrud
ligger i mjuka veck
pinnstolen bär snidade
linjer
dagskrud
ligger i mjuka veck
vikta
kuvert
namnlösta
tömda
hon vänder ansiktet
in i
midnattsblå
djupsafirer
löser flätornas
samlade
fri
andas
nattbruden
i vita rosenskyar
*
(kommen)
så
är du
vandrare
kommen
kommen till min längtan
dina ögon är kända
din andning är
ditt hjärtas
rena klang
mina händer andas
öppnade
*
(krackelaturmask)
masken krackelerar
alltid
sakta
helt utan brådska
ty masken är namne med sannhet
sannhet är namne till masken
masken
krackelerar
ty masken vet
livsmask
dödsmask
liv existerar ej utan sannhet
masken krackelerar
ty hjärtat tvagar det falska
detta vet maskmakarens urkälla
mästaren lade ansiktet i dennes
händer
det gör ont för den i den
vilken litade på
det gör ont för i den vilken ser
masken krackeleras
dig litade jag till
det gör ont tills
insikten av befrielse stiger fram
att detta var
falskhet
masken viskar
strömma ditt ljus
strömma din värme
till den vilken bar det söndrande
*
(bladskogar)
i citruslundens
djupgröna
blanka bladskogar
med malakiters helande toner
vandrar jade
kimonon är
skimrandesiden
vit
håret är ebenholts
landade korpar
händerna doftar rosenvatten
liljevita skålar
mandarinen lägges däri
skalet löser hon
skalet är
kartor
vandrade
klyftorna viker ut kronbladen
hon stiger in i
cirkelns mitt
lyssnar till nätet
sammanhållande
lyssnar till
ellipspärlors
fruktmognad
hon andas in
rör vid silverklangen
i citruslundens
djupgröna
blanka
bladskogar
*
(regnomfamn)
älskade
regnet
omfamnar mina händer
denna dag
rosengrenar
är
glittrande
ädelstensbärare
dropparna
är
mjuka
tassar
tilliten ser jag
i dropparnas fall
huru dropparna
vattnar stenarna
och floden ser jag
buren av
bergshänder
så är det
älskade
*
(suckbefrielse)
vem
hör rösten tala
vem
hör stämman ljuda
vem
hör den vackerstämda
rösten
sakta vika ut
rosenknoppens blad
i bröstet
i templet med de vita
bågarna
giv denna suckarnas stig
mjuka mockasiner
vilka glider mjukt
över sjunksanden
glider mjukt
gör
skräddaren
vattnet räds ej
ej en droppe krusas
skräddaren sitter vid lågan
sömmar skruden till
gångstigen
med vita
kristallstygn
hon hörde suckarna svepa
hon
jordemodern
tar suckarna mjukt i hand
för suckarna in i ögonhand
ögonhamn
hur
lyckades den vilken suckade
knyta alla dessa tyngder in
hon
jordemodern
ser djupt in i suckarna
vidgar handen
och i luften
synes lätta dun sväva
vilka var dessa
och från var
svävande
dun
befriade suckar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar