(vidsten)
skogsmodern
hon
med den vida
jordbruna
kjolen
utbredd
sitter vid den
stora stenen
lutad
till
stenen har lagt
av manteln grön
jaspismantel
med jadestråk
med klara
pärlor
givna ur
regn
stenen
iakttager mjukt
skogsmodern
hon täljer
en stav
med
silverbladet
det vilket föll
med vilje in
månmodern
skänkte
till mening
staven är given
av träden alla
hon lenar ritar
oljar in
oljan bär
namnet johannes
röda ornament
skimrar
nu vidsten
kan du vandra
vi följs åt
havet
kallar oss
det vi ej sett
det ser vi
så är stigen
vår
bliven
*
(drömdun)
så
vilar hon
stilla
i drömdunets
famn
ett leende
skimrar i
natthavs
ansikte
han vakar vid
hennes bädd
utan att ens
nudda snudda
vid
ögonen hans
viskar
de osagdas
mening
gryningsfågeln
väcker honom ur
hans dröm
en
ögonros
doftar vid
hennes
huvudgärd
drömdunet
lyfter
slöjan
ur
sömn
älskade
du är
*
(vind i svepa)
vind
i svepa
skälen är
öppnade
mantlar böljar
blänkande
trummor ljuder
regn
regn
är
floder
floden i dalen
är lugn
ytan knottras
skummet stiger
vita
havsanemoner
landar i
strand
knoppar öppnas
svart är ögat
vita är
kronblad
viskar
viskar
vind i svepa
*
(fönstersläckta)
släckta
är
hennes fönster
gardiner
hänger
tyngd
flagade tapeter
huden rämnar in
ifrån
vem kunde ana
detta
blicken
den lyfter hon
i var stund
en låga andas
glöd
eldskålar
håller hennes
händer
*
(bidat)
hon har
bidat
i djupens
oceaner
lyssnat
till sångerna
följt
strömmarna
nu
stiger hon upp
stranden
solvarm
mottager hennes
livsbön
*
(”)
tillhörighet är
andningslugn
lyssna till
andningen
*
(”)
välsignad vare du
säg mig
vem är prästen
*
(”)
lyssna till
orden
ej släckta
och är de
släckta är de ej släckta
låt oss i
kärlek säga; de orden är ordfrön
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar