midnattsblått svandun

för att de ej skulle uppslukas

sattes de i midnattsblå svandun, detta svandun är himlabaldakinens skirhinna. den vilken är för att människorna skall tro att det är en himmel – en himmel vilken är ovan dem. det var inte alls av elakhet det blev så att den spändes för att skapa tro. det var mer så att samtidigt planterades ett utforskarfrö i dem. hade de stannat en sekund en strimsekund kanske de hade sett det barn ser, denna baldakin var och är en svänggunga en sving - gunga. barn vet att sitter man i gungan så gungar man, i den ena stunden når tåbladen himlen i den andra jorden. barn lägger ofta huvudet på sned samt iakttager vuxenvisa då de säger himlen där uppe eller rymden kanske. barnet undrar i sitt inre varför vänder de ansiktet uppåt lutar huvudet så mycket bakåt att de nästan ramlar eller nacken går av. vi är ju i himlarna och jorden. barnet gungar vidare i leendeljusa rörelser. nej, det är inte så att barn tycker att vuxna är dumma, de bara undrar varför allt är så komplicerat, det kan väl vem som helst se utan att ramla bakåt i fallgropen, fångstfällan, tanken kanske ropar ska vi leka kurragömma eller trädkull; träd in i kullen. det är väl snarare så att vuxna tycker barn är dumma – ja, så som vuxna ser det dumma. att vi inte har blivit kloka inte kloka, ja se bara hur det kan bli, frågan är vem som är klok, ugglemor är klok.

inte en av oss är dum eller inte klok, ibland är den ene det den andre är och förresten hur kan de jämföra allt, jämföra med varandra, vara varandras måttstockar – hur skall det gå till, det är ju en mängd av svirrande dammkorn.

dammen är vacker

dammen med de röda fiskarna, med de långa fenorna

vilka brukar flyga för barnet

skyndsamt dyker de in i dammen då de hör storstövlarna. fiskar kan inte flyga, märkligt det finns ju flygfiskar. ja de hoppar i vida bågar. båg säger de också är lureri och vad är allt detta om inte båg.

barnen vet allt det vuxenstor tror att barnet inte vet för se barnet har inte pansarhud, barnet är verkligen allt. annorlunda kan det inte vara, hur skall barnet annars samla information och jämföra med det barnet förde med sig i hjärtryggsäcken. bär man ryggsäcken på ryggen – ja kanske det, denna är en annorlunda ryggsäck. det går ju inte att jämföra ryggsäckar med dessa begrepp hela tiden. det är ju begreppen vi benar ut. jag vill inte sätta ett ben i halsen det är så jobbigt fasansfullt att hosta och försöka få loss det. tårarna rinner det gör ont i halsen och har jag otur vänder de mig upp och ned och dunkar mig i ryggen. en gång såg jag en farfar, han åt fisk – denna farfar hade bara en tand i munnen – så besynnerligt och tänk vad många guldpengar han har fått av tandfen. ja jag vet för längesedan var det kopparslantar – femöringar. de lade de på den dödes ögon också så resan skulle gå bra. hade de sett lite längre där vid porten med den skira slöjan hade de sett den döde vinka, den döde var vid liv det var bara kroppen som låg där och den var ju inte lik den vi kände – undrar varför det heter lik det är ju att se likadan ut och här är lik en död. ordhieroglyferna är märkliga tingestar. farfadern är det jag nämnde – jo han åt fisk. stoppade in tuggan från höger och spottade ut benet från vänster. ja det såg ju ut att vara ett simmande ben eller ett glidande ben. spännande var det.

och spännande var det är det att besöka dammen. ibland brukar jag segla i en näckros vida, kanske är en av de röda fiskarna med långa böljande fenor fjärilen vilken drar mitt spann. jag brukar sitta helt nära kanten, jag tycker om att se stenarna glimma i vattnet, de gör så i det rena, glittrar tindrar. det vuxenstor inte har en aning om är att jag brukar dansa med vattenfolken, undinerna, vi brukar fnissa så pärlor stiger upp till ytan, bubblor kallas det visst. det är vackert där vid dammen, undrar du vart jag seglarflyger med näckrosen – det kan du undra, det är lite olika samma för allt är ju allt. brukar sitta helt nära kanten känna med händerna hur stenar, stenringen blir varm av solhänder. eldar har stenringar, eldcirkel, det har vatten också och de är heliga. dessa platser tycker om barns rena ögon ja, det finns vuxenstora vilka kan släppa det där – förståndet och egentligen är det ju förståndet vilket möjliggör nåja det är en annan visa. det är fint där vid dammen, det långa böljande gräset vilket bäddar in dammen. det är länge sedan en frustande gräsklippare kördes där för se dammen är glömd. jag vet var den är. gräset böljar och doften – den är sommarljus under mina bara fötter. fåglar brukar landa då dyker fiskarna i ett huj närmre botten djupet, fåglarna skvätter vatten droppar bubblorna vi lyfte, sylferna i gräsängen fnittrar och lägger dropparna pärlorna bubblorna i salamandrars händer, det är i den stunden det blir så där vackert, dimman sveper in oss

den dammen har följt mig genom mina vandringar och kanske är den en önskedamm

vad var det jag inledde med

skymningen stiger in

dagblomman sluter blad

soldroppar

sprider värme

i

månhav

månmoder har följt solen stigar i dagen

skymning stiger in

skymningsblomma viker ut blad

andas ut

midnattsblå

de sattes långt bort ifrån varandra

för att de ej skulle uppslukas av varandra

det var inte ett straff

det var en nödvändighet

ty det vilket uppslukas glömmer så lätt

faller så lätt

ser inte stigen

i det midnattsblå svandunet syntes dessa diamanter

de fann en väg

de tänjde

sträckte ut fingrar

snuddar

nuddar vid

varandra

ett diadem i svandunets

midnattsblå

stjärnfärder

för att de ej skulle uppslukas

sattes de i midnattsblå svandun, detta svandun är himlabaldakinens skirhinna.

den vilken är för att människorna skall tro att det är

en

himmel