vem kan

när vågorna sköljer över högländernas klippor

vem kan stå

näri virvelvinden

sliter

drar

av alla lager

pålager

öppna dina sinnen

se haven

koka

vem kan stå

när smärtan stiger

outhärdlig

näri du inte längre vet

vem var i vad du är

näri själen

andas vansinne

när vågorna sköljer över högländernas klippor

klippor utan klippor

käftar med sylvassa huggtänder

med fradga bubblande upp ur kratrar

näri blixtar viner

åskan skakar ditt fotstöd

ditt fotfäste

kastar du dig utför stupet

i den tillit barnet gav dig

eller står du stilla

i det barnet

är

av att veta

springer du jagar

marorna

dig

minns du

färdminnet

tillitens blomma

i dina ögon

den tillit de så många

övergav

spikade upp sina persona

tavlor på ihåliga väggar

när vågorna sköljer över högländernas klippor

vem står utan att falla

då hon träder in i hörseln

när haven dånar

i dina öron

när mistluren

tjuter över

vind

och hav

näri fyrar slocknar en efter en

näri mörkret faller

och du skriker

jag är

jag

är

för att orka följa virvelvindens

tordönsstämma

vem kan stå

när hennes stämma brister

vem kan svara färdminnet

vem kan fråga färdminnet

vem höll i färdens tummar

det slutna ögat

det öppna

när träden stiger in i haven

breder ut fenor

flyger bärvindars

frukter

vem kan höra hennes

brustna

strängar

vem lindar sitt hjärta runt hennes

frysande

kropp

vem slet av henne

talets

silverkorn

tyst

tyst

vände hon ansiktet

kom barn dansa i havens ängder

dansa vild med sagan hand i hand

för världarna gråter denna natt

näri hon höljer sitt ansikte i sina månhänder

vari hon visar sin fyllda skönhet

så skall hedar blomma

röda

så skall bergen andas

turkoser

citriner celestiner

smargdskimmer

vitblå  safirer

röda skall hedar blomma med

ljungdoftande humledjupa sånger

frilägga

klangen

och han lyfter marmorstenen

svart

av svart bläck

suddad

håller henne tätt intill sitt bröst

hör mitt hjärta

låt det väcka din röst

med hjärtduk stryker han varsamt bort

det utrunna bläcket

hennes vita hud

är kall

en tår faller ur hans hjärta

marmorns ådror vaknar

sakta

ömt håller han henne nära

älskade vänd åter in i liv

hon stiger ur

blocket

möter hans ögon i tillits

oskuldsfullhet

bläcket

var allt det de skrev in i min hud

nu dansar jag i havens ängder

med sagan hand i hand