Tärna föll till jordsfär
önskan
ber
in
hon släppte vingarna
blev armar omfamnande
hon sågs
sågs
ej
barnet
kvinnan
Hennes tår smekte mjukt
ängder
gräsets silver sköljde solhav
klarhet strålade stark
han den vitpälsade var alltid runt henne kände
hennes gråtande fötter
tårs söndersmulade
knoppar
nedfallna valv av tungbördor
han slöt henne i sin famn
bad vingarna fria
hon
återvänder alltid till hans närhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar