De
hade tillrett bädden i skogssalen
den stora stenen bär mossa
bär vitskimrande hudar
givna av hennes
Nära
hon lades i bäddens famn
han fann henne stilla
knappt
skönjdes hennes andetag
hon viskade
Älskade
denna min vandring är över nu
det är dags att släppa
låt mig
gå
gå hem
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar