bergsmannen
lyfter
järn
grott
åder leder väg
du kan
smida
stycket av
järn
det är en hjärteangelägenhet
taga ett visst mått av ditt blodjärn
vilket du gavs i höststämningens meteordans
i vinterängens kristallregn
andades dina ögon in detta kristallrena
ur askens krona
vilket steg upp ur askens rötter
och frågar du dig vilka
dessa rötter är
hennes utspridda
ändock
sammanhållna
sammanhållande fingrar
detta rena strömmade in i
genom dina vidgade pupiller
uppfyllde skallobens alla vindlingar
gärna
hjärna
mönster
stundtals kan mönster ses i
sädesfälten
cirklar spiraler
labyrinter
reser du
till länder vari floder
genomkorsar markerna
floddeltan
ser du
detta
mönster
se blodets vägar skimra i din hud
din jordbädd
hjärna
labyrint vari säden gror
den röda tråden
ariadne tråden
leder dig
så
strömmar detta rena vidare
in i ditt floddelta
fyller dig
rör vid dina solhjul
ansätter klangen
ekerklangen i dem
däri släpper eken bladen
ty ekens grenar kvistar knoppas
ur ekot av solvindens andhämtning
detta rena är nu i ditt bröst
du börjar andas i
en behaglig
andeström
du är
bälgen
vilken väcker glöden
därmed upplyses
dunkla sinnet
du smider
den öppna dagen
och detta järn har en klang
vilken är
mild
mildljusvärme
vid varje möte mellan hammaren och städet
dansar gnistor
hammaren
järnet
städet
vad
smider
du
du smider ditt hjärtas klanger
frigör sommarängen ur ditt bröst
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar