havsfingrar

havsfingar

rör vid

min mattade pannas

välvda

ocean

rör vid roten av

ögonkristaller

värmer min själ vid

snöelds

blad

älskade

kyss mina

fingerknoppar

i mitten  av handskålen växer trädet

snöträdet släpper fåglar fria in i natten

 bäddar landskapen in i mjuk tystnad

isen öppnar sitt öga

pärlor stiger upp ur hennes vakande vara

hon andas dessa pärlor

sprungna ur

ord

strömmar

strömma ordfärja

färga ordens

vingar

vinden lyfter bladen lagda av

från hennes mun

mina händer är släden

mina ögon är facklor

 ur min mun stiger bjällerklangen

buren av

manar

manande

svepande

andmolnen ur deras andedräkt rimfrostas

gräs

fingrar vita

stjärnplymer

gnistrar

 inbäddad är hon i fällar av snödjur

medar sjunger

snöröken

virvlar

hennes frysande hjärta tinar

i månsilverstrimmas vid rör ande

 vart leder du färden

vackra vinterbrud

 färden leder mig dit molnen andas

vem väntar dig där

issvanens vingar

bredes

ut

lyfter mig in i kristallbergets inre

där bäddas jag in i

rosenblad

vitas bädd

och jag skall andas

mina drömmar

i oändlighetens

visdomsfamn

ty mitt hjärta är i denna snönatt

en fågel i de tysta trädens stammar

mannen sitter vid bäcken med de frusna ögonen

endast en springa är öppen

porlande skänker hon honom glädje

silverbladet ligger mjukt avvägt i hans hand

täljer en kåsa av mazurens fjällvind

du månde vara en vresig knota du

vänner skall vi bliva bara vi ser in i varandras djup

mazuren ler pärlande

in i mannens

djup

skugghästar

manande

kastar

vitgnistor

stammar bär eld röda mantlar

han skuggar orden så att de oskrivna kan stiga fram

han viskar djupt in i bladet skugga är icke  skygga stig fram

kanske är det

vinden

han

hör

älskade

kyss mina

fingerknoppar