kommet

han vandrar

i skogsstämma

sätter sig vid tjärnens vita täcke

snörök stiger

det brinner en snöeld med vita blad i skogen

fåglar

vaktar

bladen

jag hälsar dig man

fåglar

talar

han vandrar i skogsstämma

söker den hand han vet andas skogsbladen

den hand vilken kolibrin kysst

den hand vilken hans ögon

flytt undan

ur skogsblad stiger en stämma

mannen rör vid stämmans ansikte

stämman

tystnar

in

i

skogsblad

jag såg honom vandra alltid i all tid upplevande med ryggen vänd till mig

det är ett välbekant med honom. tidsfågeln sveper han vänder sig till

visar ej sitt ansikte, det är   ett välbekant med honom

hon vädrar fara

stämman tystnar in i skogsblad

han vet att det är kommet

tjärnen kallade honom ur dags  kåpa

skogen är örontyst

hennes moderliga vara

i fylld skönhet

strör silver blå vita i skogen

de svävar rör vid

 tystas

viskar

han vet att det är kommet

han har tagit natten i sina kupade händer

planterat drömkorn däri

han håller händerna höjda i

månsilver badande

inväntar

vattenfallets

urrinnelse

viskar

stig

fram

jag ber

ur stjärnsläckta ögon

jag sejdar dig

tjärnen reser sig

står vid hans sida

viskar stäppens salvia in i hans högra öra

ser i sina händer tåren skälva stiga

det växer ett träd i en bubbla

stiger ur hans händer

maskrosdun svävar vita

upptändande natten

vattenfall porlarbrusar ur hans händer

hon stiger ur skymningslandet

kysser hans händers bön

han rör vid hennes blomma i hennes bröst

ser i sina händer tåren skälva

man

oceaner har vandrat

allt

för

länge

han ser hennes hjärta sväva i kvinnodalen

ser henne i månens sken sömma kärleksskruden hon så länge trodde

bloddroppar faller ur hennes fingerknoppar

nålen är ren tråden är ren

skruden rodnar sakta

i molnträdet ser han en silverstrimma

var var du jag ropade in i vinden

han svarar

mina ögon var skymda

snöelden flimrar skälvande

man

oceaner har vandrat

allt

för

länge

min glädje skall nu vara se  din lycka

så många blommor vackra växa i dalen

han ser snöblomma smälta i sina händer

piskar upp stormen i sitt bröst

ditt ansikte var min längtan jag ser dig

först

nu

och vinden rör vid hennes längtan

så är jag det sista silverbladet i snöträdets krona

vilket släpper i det jag älskar se dig i ditt nyfunna