mina rum är släckta
kandelabrar har
brunnit
ut
genom hålen ser jag
stjärnor
vandra
de stora simmar svävar
havens andning
lugn
stormar river
ned mina värn
huden blöder
rännilar
jag kan bara undra
kan bara andas mig
till mig;
det
allt
har en mening
där jag sitter i
sotelden
med mina armar runt mig
vaggar mitt brustna och
jag kan endast säga dig mig
det gör ont
mycket ont att brista
det har jag gjort många gånger
vi gör det
vi gör det i vilse
vi gör det
det är en del av vägen
för att mörkerstrofer skall kunna nynna djup stiga
det gör ont att
brista
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar