hon

hon med det utslagna håret

med ögon av klaraste silver

hon vilken ser skugghästar galoppera

hon vilken sträcker händer

i vilka skuggor själv mant stiger i

seglande diagonaler

parallella linjer

hon vilken varligt kupar händer om skuggor

släpper in skugghästarna

i ljusets borg

värm edra hovar

edra händer

vid eldstadens äril

hör trummor ljuda i östanvindens ännu timastämma

hör nordanvinden långa mässingshorn ragduns ljuda

hör västanvindens adagio tona in skymningen

hör sunnanvindens violiner stämma bäckens toner

hon gläder sitt hjärta med skuggornas

nu strålandeklara ljusbågar

hon sprider ut fingrar

ur ljusens borg

strålar tusenvägars sonater

hon ser skuggornas invägar

i gryningssången vandra de

i ljusvarm skrud

och stenen

stenen där i ängen

i skogen

öppnar

bladen

andas ut luft

sonater kom sätt er här

låt mig förtälja er

moln

skuggor

havsbottnar

och stenen förtäljer helhetens mandala

i den stunden hör de bergsfloden

röra vid marken

ser de sjön vid bergs fotvalvs ljusbågar

moln

stiger

dimma

stiger

ur lotusknoppars

öppnade

blad

är du ej en sten

nu är jag detta

låt oss förena våra stämmor

hennes hår

rinner nedför axlar

nedför skuldror

tömmer skuldror

förenas med

sjön