pilträdet

pilträd

vid bäckens

åder

skymtar rösten av stjärnglöd

kammar hennes långa hår med den snidade elfenbenskammen

från landet däri körsbärsträden blommar

från landet där de stiger upp i arla morgonkvist

tänder elden i stadens äril

gryningsdimma andas käril

kammakaren snidar ornament till pilens bana

skriftmakaren sveper med nattens svarta bläck ur hornet

stjärnord klara ut över arket det vita

av ris

pilträdet vid bäckens åder skymtar rösten av stjärnglöd

sidenröd är hennes morgonskrud

mina banemän förföljer mig

såren färgade huden röd

blixten har jag bett nedslå

slå

in

i

mig

bränna deras fingeravtryck ur

mina banemän har bosatt sig i min grotta

räds ej jag sköljer dina rötter rena

i sju gånger sjuttio månvarv

var gång jag tvivlade över mig själv

var gång jag ej orkade

sände han

mig

orden

över skogar vidder sjöar

ordhanden sträcktes ut

den handen är en vilohand fri från ränker

fylld

av

närhet

däri springer blad ur mina tårar

av enslighetens kvävan

det

han ej förstod

var glädjen han gav

du namnlöse

jag ser dig vagga vinden i din hand

så att jag ej skall frysa

ditt ansikte ser jag ej i hassellunden

däri laxar

målar

röda fjäll i dammens

medaljongöga

snödun virvlar

lägger sig mjukt runt pilträds tåblad

i sefyrs ögon synes sälgens mjuka katter

spinna nystanets källjus

och den vita vargen lägger sig vid hennes sida

sov

ännu

en

stund

stjärnglöd kammar hennes långa hår med den snidade elfenbenskammen

från landet för länge sedan

däri drakarna sköljer de smutsade orden

i floden av lagda månsilverblad

där körsbär färgar

läpparna röda

i bröstet vaknar vitsippor

nedstigna ur

stjärnhav