tankekorn

i mina händer lägger jag tankekornen

vilka i urandningen nedlades av evigs andedräkt

änglar viskade ordens

i vanmakt ur det de gjordes till;

redskapen, vilka lades i deras händer

blev förbipasserande skepp utan målföre – mål – samt riktning.

de sköt pilarna.

bågen i deras vänstra hand delades itu.

strängen brast.

 pilar föll handlösa.

 nakna skelett.

hon täckte pilarna med huden.

renade pilarna med jordens floder, hennes blod.

ur dessa pilar steg – sköt – kvistar ut.

steg – sköt – blad ut.

röda var dessa blad i det yttre

ty röd är kärlekens skrud.

gröna var bladen i människoboningens inre .

lugn andas lugn

och människan andades sitt lugn

vilket hon en gång var.

vilket hon glömde.

vilket hon åter stiger in i.

däri skimrar blodets färg.

rubinsolens öga.

i hennes moderliga bröst.