släckta

mina rum är släckta

kandelabrar har

brunnit

ut

genom hålen ser jag

stjärnor

vandra

de stora simmar svävar

havens andning

lugn

stormar river

ned mina värn

huden blöder

rännilar

jag kan bara undra

kan bara andas mig

till mig;

det

allt

har en mening

där jag sitter i

sotelden

med mina armar runt mig

vaggar mitt brustna och

jag kan endast säga dig mig

det gör ont

mycket ont att brista

det har jag gjort många gånger

vi gör det

vi gör det i vilse

vi gör det

det är en del av vägen

för att mörkerstrofer skall kunna nynna djup stiga

det gör ont att brista

min bara kvist har lämnat knopparna

i solens månregn

och jag höljer mina bara kvistar

tills jag är redo stiga

stiga genom drömporten in i

barnets visshets

kallan

jag fann dig

jordpärla

jag vågade vara liten

gråta slå

trotsa

släppa den starka

vaggade du barnet

höll du barnets hand

vägledde du

gav du

lugn

såg du

eller gick du ur

upp i rök

åter upprepas

slitas i

stycken

vinbären röda repades av kvistar

kastades bort

mjöldagg gallkvalster vissnesjuka

mina rum är släckta

kandelabrar har

brunnit

ut

vi kan släckas

vi kan släcka oss själva

även om handen vilken släcker är andras

är det vi själva vilka vilken tillåter det ske

att släckas

bli släckta

vi tillät handen nå

strömbrytaren

och kanske

i en stund av livet

får vi se meningen

meningen av det vilket förorsakade

att vi

släcktes

mina rum är släckta

kandelabrar har

brunnit

ut

det gör

ont