söndag 19 februari 2012

påsen


bredvid stugan
under lönnen
synes en
skorsten
ja det är mer ett cementrör
en kulle är det i östansikt
med vintergräs
med sommargräs
böljande
skönhet

en hög gran vakar över stigen till
i västansikt synes en dörr

jordkällaren har rasat
väsendet sökte skydd däri
skydd för världens taggar
det var då allt rasade
bräder jord
allt

väsendet lyckades ta sig ut
bara för att väsendet insåg att det ej var kommet än

jag måste väl kravla mig ut


det står ett väsen
med hela sitt liv i en påse

påsen känns
sträv

påsen tycker inte om
allt den ser


det står ett väsen vid dikesrenen, regnen har vattnat markerna så länge nu. väsendet ser vatten stiga, stiga alltmer – snart tar du mina fötter med. marken mjuknar allt mer mer
 väsendet märker inte att det sjunker allt djupare, märker inte att grytan börjar bubbla. en bubbla kväker – är du en padda eller vad. jag är det du ser just nu i den här stunden jag ser att du skulle behöva en hävstång eller kanske en ballong. varför det, du behöver lyftas. varför skall jag lyftas kan väl stå här och invänta vårens ljus se knopparna, syrenens svälla, följa slånbärens vaknande och räkna alla droppar vilka darrar skälver i vinden. jo visst kan du det har du så höga stövlar då – du kommer att bli blöt. då blir jag upplöst så är jag också lervälling, näring till jorden.
paddan kväkte
bubblan kväkte blev lera igen

vindarna var ännu ej varma komna
det for visst vita dun lite här och var ur molnseglarnas händer
väsendet började frysa

drog sig upp ur sugleran för det var det den var bekommen till
meningen var att stövlarna skulle följa med
stövlarna bestämde sig för annat
kanske blev de boplats för de små
eller vem vet för paddan
prinsens
instängda
hjärta
varför böjde hon sig inte ned och kysste mina läppar
tacksam är jag för stövlarnas fäste

väsendet stod barfotad vid dikesrenen
stegen hade med åren blivit allt mer tunga
accepterande kanske accepterande

väsendet stod där med den bruna påsen i handen
tämligen knögglig
knögglad

innan
det
lades i

om väsendet höll påsen till solens ansikte
skimrade påsen
sirap
honung
den färgen
väsendet kunde se så många vackra mönster
så började väsendet sakta ta av sig

det

började fylla påsen

för varje
det
väsendet lade ned
in i påsen vred väsendet ingången ett kvarts varv
påsen blev allt mer knögglad
så var det kommet


det står ett väsen
med hela sitt liv i en påse

påsen känns
sträv

påsen tycker inte om
allt den ser


vad skall jag ta mig till med dig
spade har jag inte
kan inte gräva dig tre alnar ned
du har fingrar svarade jordmånen
vem är du
just i den stunden syntes moder måne skriva tecken på ett blad
lade bladet i sin dotters hand
ledde henne in i jorden

jag är jordmånen
dotter
av

hur skall jag kunna gräva tjälen är ännu kvar
allt går bara det är din vilja
hör upp med det där
väsendet kände påsen tynga
påsen började mumla
släpp ut
tyst med dig
vad skall jag ta mig till med dig
kanske kasta dig i lervällingen det kanske blir en god krydda
eller kanske kasta dig i floden
ja det kan du göra
i månfloden sade
jordmånen
så flyter påsen vida
blir en kärna
väsendet surnade drog moln tätare om sig
hur kan du vara så kvittrandes glad
så mycket tok du kastar ur dig
är det tok eller är jag klok
det är frågan
låt mig förtälja dig
smek vid din kind lös din surnade grind
du kastar påsen i månfloden
påsen drar sig allt samman och blir en kärna

så händer detta

jordmånen jag tar emot denna kärna i min kupade handfamn
det växer ett träd ur denna kärna
detta träd giver frukt

klyftfolken skrider vida i smaragdbladsriken

ser du
klyftorna
andas
in

knip inte ihop ögonen sådär
ser du klyftorna
i ett skal

detta skal andas gulskiftande orange ljust vårgröna färger
skalet avger doftarom
ett litet doftmoln
då du
öppnar
skalet

skalet har porer
insidan av skalet är fodrat med vitt foder
elfenbensvitt
däri är klyftorna
inbäddade

klyftorna ligger i ring tätt intill varandra i ringmöte
klyftorna har en väv runt sig
spindelväv kanske
klyftorna är sammanvävda
i mitten finns är det en stam med alla klyftornas linjer
är det en stam
tar du bort den är det ett hål
varsamt lossar du klyftorna från varandra
viker du lätt ut dem har du en lotus i din hand
varje klyfta har en tunn hud ett tunt skal

i detta är det saftpärlor, ellipsdroppar fyllda med saft
dessa ligger tätt samman

allt detta ser jag jordmånen
med vissa detaljer utelämnade dock levande med mig
och jag undrar
varför

varför människan så envetet söker pressa ur all saft med en gång
varför hon
människan så envetet eftertraktar
delen


väsendet släppte molnet
såg molnet upplösas
kände ansiktet fuktas

ändå är
himlen
klar


tack jordmåne
för din godhet
jag är bara
så trött av
värken


det står ett väsen
med hela sitt liv i en påse

påsen känns
sträv

påsen tycker inte om
allt den ser


jormånen viskar
jag ser din kamp

kom

sätt dig i min handfamn
låt mig bjuda dig en apelsin
i orangeriet med den vida glaskupolen

där kan vi andas havet i dina ögon
i det skall jag skölja värken ur

av påsens innehåll blir ädla stenars börd

med dem vi skrudar
trädens kronor

och rötterna

mitt långa hår skimrar i månens silverlyra

påsen
påsen då
flög den över åsen

tro inte det för si
ur nektargömmen
flyga

doft

moln


för dig
du vackra

människoväsen

ett ljud höres

väsendet ser stövlarna komma vandrandes på vägen

hej

var har du varit i hela mitt liv

Inga kommentarer: