påsen

bredvid stugan

under lönnen

synes en

skorsten

ja det är mer ett cementrör

en kulle är det i östansikt

med vintergräs

med sommargräs

böljande

skönhet

en hög gran vakar över stigen till

i västansikt synes en dörr

jordkällaren har rasat

väsendet sökte skydd däri

skydd för världens taggar

det var då allt rasade

bräder jord

allt

väsendet lyckades ta sig ut

bara för att väsendet insåg att det ej var kommet än

jag måste väl kravla mig ut

det står ett väsen

med hela sitt liv i en påse

påsen känns

sträv

påsen tycker inte om

allt den ser

det står ett väsen vid dikesrenen, regnen har vattnat markerna så länge nu. väsendet ser vatten stiga, stiga alltmer – snart tar du mina fötter med. marken mjuknar allt mer mer

 väsendet märker inte att det sjunker allt djupare, märker inte att grytan börjar bubbla. en bubbla kväker – är du en padda eller vad. jag är det du ser just nu i den här stunden jag ser att du skulle behöva en hävstång eller kanske en ballong. varför det, du behöver lyftas. varför skall jag lyftas kan väl stå här och invänta vårens ljus se knopparna, syrenens svälla, följa slånbärens vaknande och räkna alla droppar vilka darrar skälver i vinden. jo visst kan du det har du så höga stövlar då – du kommer att bli blöt. då blir jag upplöst så är jag också lervälling, näring till jorden.

paddan kväkte

bubblan kväkte blev lera igen

vindarna var ännu ej varma komna

det for visst vita dun lite här och var ur molnseglarnas händer

väsendet började frysa

drog sig upp ur sugleran för det var det den var bekommen till

meningen var att stövlarna skulle följa med

stövlarna bestämde sig för annat

kanske blev de boplats för de små

eller vem vet för paddan

prinsens

instängda

hjärta

varför böjde hon sig inte ned och kysste mina läppar

tacksam är jag för stövlarnas fäste

väsendet stod barfotad vid dikesrenen

stegen hade med åren blivit allt mer tunga

accepterande kanske accepterande

väsendet stod där med den bruna påsen i handen

tämligen knögglig

knögglad

innan

det

lades i

om väsendet höll påsen till solens ansikte

skimrade påsen

sirap

honung

den färgen

väsendet kunde se så många vackra mönster

så började väsendet sakta ta av sig

det

började fylla påsen

för varje

det

väsendet lade ned

in i påsen vred väsendet ingången ett kvarts varv

påsen blev allt mer knögglad

så var det kommet

det står ett väsen

med hela sitt liv i en påse

påsen känns

sträv

påsen tycker inte om

allt den ser

vad skall jag ta mig till med dig

spade har jag inte

kan inte gräva dig tre alnar ned

du har fingrar svarade jordmånen

vem är du

just i den stunden syntes moder måne skriva tecken på ett blad

lade bladet i sin dotters hand

ledde henne in i jorden

jag är jordmånen

dotter

av

hur skall jag kunna gräva tjälen är ännu kvar

allt går bara det är din vilja

hör upp med det där

väsendet kände påsen tynga

påsen började mumla

släpp ut

tyst med dig

vad skall jag ta mig till med dig

kanske kasta dig i lervällingen det kanske blir en god krydda

eller kanske kasta dig i floden

ja det kan du göra

i månfloden sade

jordmånen

så flyter påsen vida

blir en kärna

väsendet surnade drog moln tätare om sig

hur kan du vara så kvittrandes glad

så mycket tok du kastar ur dig

är det tok eller är jag klok

det är frågan

låt mig förtälja dig

smek vid din kind lös din surnade grind

du kastar påsen i månfloden

påsen drar sig allt samman och blir en kärna

så händer detta

jordmånen jag tar emot denna kärna i min kupade handfamn

det växer ett träd ur denna kärna

detta träd giver frukt

klyftfolken skrider vida i smaragdbladsriken

ser du

klyftorna

andas

in

knip inte ihop ögonen sådär

ser du klyftorna

i ett skal

detta skal andas gulskiftande orange ljust vårgröna färger

skalet avger doftarom

ett litet doftmoln

då du

öppnar

skalet

skalet har porer

insidan av skalet är fodrat med vitt foder

elfenbensvitt

däri är klyftorna

inbäddade

klyftorna ligger i ring tätt intill varandra i ringmöte

klyftorna har en väv runt sig

spindelväv kanske

klyftorna är sammanvävda

i mitten finns är det en stam med alla klyftornas linjer

är det en stam

tar du bort den är det ett hål

varsamt lossar du klyftorna från varandra

viker du lätt ut dem har du en lotus i din hand

varje klyfta har en tunn hud ett tunt skal

i detta är det saftpärlor, ellipsdroppar fyllda med saft

dessa ligger tätt samman

allt detta ser jag jordmånen

med vissa detaljer utelämnade dock levande med mig

och jag undrar

varför

varför människan så envetet söker pressa ur all saft med en gång

varför hon

människan så envetet eftertraktar

delen

väsendet släppte molnet

såg molnet upplösas

kände ansiktet fuktas

ändå är

himlen

klar

tack jordmåne

för din godhet

jag är bara

så trött av

värken

det står ett väsen

med hela sitt liv i en påse

påsen känns

sträv

påsen tycker inte om

allt den ser

jormånen viskar

jag ser din kamp

kom

sätt dig i min handfamn

låt mig bjuda dig en apelsin

i orangeriet med den vida glaskupolen

där kan vi andas havet i dina ögon

i det skall jag skölja värken ur

av påsens innehåll blir ädla stenars börd

med dem vi skrudar

trädens kronor

och rötterna

mitt långa hår skimrar i månens silverlyra

påsen

påsen då

flög den över åsen

tro inte det för si

ur nektargömmen

flyga

doft

moln

för dig

du vackra

människoväsen

ett ljud höres

väsendet ser stövlarna komma vandrandes på vägen

hej

var har du varit i hela mitt liv