hon blöder

hennes sköte droppar rubiner

hennes mantelsläp färgas rött

hon blöder ymnigt

hon föder barnet i smärta

han håller hennes hand

viskar

jag älskar dig min måne av stjärnor

barnet landar i mossans mjuka bädd

den bädd han tillredde

då trädet skilde dem åt

jorden

himlen

jordarna himlarna

så mycket älskade de varandra att de ej såg omringen

trädet är pelaren i vilken deras längtan strömmar

trädet sade dem

rötterna

rötterna behöver er vidgade kärlek

sonen skär av navelsträngen med kniven

med silverbladet ur månmoders källa

ur bergens ådror av silverne

av bergsfolkens

urvisdom

dottern följer själsvandringens parallella cirklar

modern

andas

ut

skrudar

lindar barnet med

sin andedräkt

han bäddar in henne modern i jorden

planterar korset

de fyras riktningar

lägger barnet på det vilket kallas gravkulle

formen av hennes modern kropp

vindens moder viskar

detta är

en gral

sonen dottern gråter förtvivlan krymper samman

gråter förtvivlans liljor röda av blod

fadern kvider ur tårskogen

vi kan ej föda barnet

mjölkvägens honungsstrimma är bäddad i jord

barnet har det bättre här hos sin moder – modern  kommer att omfamna barnet.

en trasig man följer det oerhörda, då de vikt av vägen lyfter han barnet in i sin famn.

smärtan

ångesten

vrider om faderns glömda

han skyndar för att hämta barnet

barnet är borta

hålet i hans bröst är ett mörkerhål däri traumaandar tar plats

intet förmår jag

han slår sig

klöser

sina inre rosor

till taggar

vilka sliter sönder hans vilje

månmnoder sköljer hans händer, sköljer hans ögon.

ni tror er ej kunna giva barnet näring föda

se ditt barn och vet att du kan ty du har alla gåvor du behöver

se den trasiges helade

ansiktsljus

med barnet i sin famn – det barnet är hans barn

är också barnet ditt

så den mannen är du och du är den mannen

det är så mycket

ni ej tror er

kunna

hon sträcker honom ur vinterstormar gralen till hans hand

han lyfter gralen till sina läppar

ser in i rubinrosens öga

modern

kvinnan stiger upp ur dimman

de vandrar hand i hand

sida vid sida

ser världarna runt dsig med sig. utan att kväva sig själva utan att kväva allt med sin snäva kärlek

trädet skilde dem åt utan att skilja

längtans kala kvistar

pärlornas knoppar

bladfjärilars smaragdglans

blommande körsbärsträd

frukter bär

doften helar kärlekens mening

vindens moder viskar mjukt till dem

krona – rot – stam,

i stammen, er kärleks mening

däri möts ni

så bilda alla stammar katedralen vari ljus andas vari värme stiger

vad era händer skapar

era ögon skådar/genomskådar

avtrycken edra stiga lämnar ger

se så många barn det dansar fria

i kronängdens jordebörd