tredans

bruka dina jordar med klokskap.

klokskapen mötte djärvheten i middagslunden, klokskapen öppnade ekskåpets dörrar. klädskåpet står vid öppet i vindsprångets mjuka ansats, djärvheten drog sig samman.

vart är du på väg frågade klokskapen.

in i ett språng jag såg en knapp glimma.

klokskapen plirade över ögonkanten; jag har inte bläddrat klart har inte vädrat alla plagg.

skall jag vänta på att du skall bläddra klart vädra klart i hela garderoben växer jag fast och vem vet vart det leder muttrade djärvheten allmänt uttråkad.

klokskapen ler i kärlek – ibland liknar du mest dårskapen, knappen du ser glimma, hur vet du att den är bättre än den i din krage – den knappen du ser är ravinens öga knappt slutet.

hur    vet     du    det.

jag fann den sidan i klädskåpet sa klokskapen, låt oss syna sömmarna en stund.

inte    allt för    lång.

djärvheten rullade ut sitt sammandragna vecklade ut det uttråkade ögonkastet.

med gemensamma ögon begynte de syna sömmar efter revor och snår efter gropar veck och hål, malen verkar inte ha dukat till fest mest var det nog tankens mal, malande.

vindsprånget susade lyfte ena ögonbrynet frågade djärvheten lockande om djärvheten var redo är du redo.

så är det sade klokskapen och släppte nu djärvheten fri in i språnget.

dårskapen satte sig vid näckrosdammen lyssnade till fjällens vackra snörosregn.

i den tidiga morgonen växte det en vacker träbro över dammen i en vit båge med snickarglädje med räcke och allt

vad frågar du mig andades siarbron och vattnet det glittrade i näckrosens ögon.

det tysta söker jag

vandra min väg så finner du svaret helt utan att leta.

dårskapen följde rådet lyssnade in i själens mussla var ur drömmens år skapande steg fram.

så dansar de

klokskapen djärvheten dårskapen i enhet i ängens famn vari farhågorna

tärhågorna gives vingar av

solvinds stämmare

och jag tror minsann det står

i kärlek

till

livet

är deras enhetsnamn