en av dem

detta är icke en solfjäder
detta är en fjädersol


detta är icke en solfjäder
detta är en fjädersol

vem
vet
vem hon är

inlindad i värmande
beger hon sig in i vandring

fåglar är ivriga
solivriga

här och var sitta fåglar
äter nypon frostvita

kvittrar
snö
yrgnistrar

ängen kallar henne
gräset
fjolårsgräset
gnistrar

träden
andas kristallblad

himlen är skirblå
fylld med mjuka sanddyner rosavioletta
hennes andedräkt
rimfrostar hennes sjal
virad runt huvudstammen

bäcken
är en vit orm
stillringlande

gräset är

diamantgräs
kristallgräs

en av dem stannade inför mig
jag hade sett dem
följt dem i oräkneliga stunder
följt varje rörelse varje stillelse
följt hur det vilket kan synas vara på måfå
vilket märkligt påstående
på måfå
säg mig
hur kan vi ställa oss på må få

vandringarna var ej på måfå
undrande sökte jag se ett mönster
inte ur mänskligperspektiv

så vackra stannade de
helt stilla stod de

har du en gång
stått i mitten av en skenande hjord
av skenande hästar

har du
en gång
sett dem stiga ut ur gryningsdimman
då vet du den helade tankens vibrationer

det är så
det lever en orsak i varför jag befinner mig
just här


i tilliten
andas det
rena

jag ser i dessa stunder
återkommande
vita hästar
vildhästar

och jag undrar stundom
vari hästar kom att brukas i symbolik av tanke

dessa vita hästar skimrande
är otämjda

vänliga
vackra
mötande

visande det tanken kan bli
i hjärtats trädgård

och denna afton är
vitskimrande
snö

gnistfåglar stiger

bär klangblad med

vandringarna var ej på måfå
undrande sökte jag se ett mönster
inte ur mänskligperspektiv

så vackra stannade de
helt stilla stod de

urdroppar
urknoppar
stigna in i synligliv

här stod de och står de ännu oberörda
opåverkade
av det vilket kan tyckas vara ovidkommande
detta oberördas opåverkade
var utur att icke förledas ty de var och är helt inom
o be rörda
o på verkade
de levde i den totala vissheten av helhet
dessa urdroppar urknoppar lystrade till markerna
lystrade in dofterna
grödan
örterna
deras sensibla sinnen smekte
kammade
borstade
det höga gräset
och det dessa behövde
det dessa behöver steg stiger fram ur
för mig dolda kupor
marken
stäppen
kupar bjudande skålar till dem

återigen fylls jag av undran över varför dessa används
an vänds
brukas till sinnebilden av tanken

har du en gång
stått i mitten av en skenande hjord
av skenande hästar

har du
en gång
sett dem stiga ut ur gryningsdimman
då vet du den helade tankens vibrationer

en av dem stannade vid mig inför mig
jag hörde din fråga

han lade skruden
vid sidan av sig

vi har manar
jag manar dig till

vi vandrade fria
betade lugn
i våra pannor andades vi in dofter
livets
tankar
urtankar
så många var icke redo
vi slöt tanken inom
de kom med lasson
såg vår skönhet
jagade oss nedför stup och raviner
vi skenade
vi rev marker utan att vilja
vi visste våra vägar
de störde i sina blinda händers ägorätt
ja det var det de vrålade
ägorätt
folken sökte tillsäga dem ägandets snaror
sökte visa dem
intet äger vi
hur skall ni kunna äga
liv det ni är
hur skall ni kunna göra er till herrar över liv
visst är ni herrar var och en
så är allt herrar
och vem säger sig vara den störste
vem ger sig rätten till ägande
ja
äg
ande
äg intet
ty intet är intighet
däri kan ni andas den ni är

vi har manar
jag manar dig till

han manade mig vara varsam med
vari jag planterade mina fötter

vi vandrade barfota
utan skodon med bara fötter nåväl hovar
rörde mjukt vid marker
marker rörde mjukt vid oss
de förde oss in i fållor
tämjde oss
det var deras tro
och vi lät dem tro
så mycket smärtade det oss
i det de satte på oss skor
glödgade varma skor
naglades fast
spikades fast
de säger hovar  blöder ej
hjärtat blöder genom dem

han manade mig vara varsam med
vari jag planterade mina fötter

jag såg spikar fallna ur hästskor
såg skor bilda broar
valvbågar
och vatten strömmade
vattnade spikar
ur fallna
spikar växte
helelsens örter

han manade mig vara varsam med
vari  jag planterade mina fötter
det spröda har behov av mjuka smygande steg

i din drömbädd

ser jag
dig

segla

högt ovan markerna
helt inom

ur din mun
ser jag

liljas spröda
stängel

stiga in i
stadga

detta

kunde ej ske
utan din
sprödhet



har du
en gång
sett dem stiga ut ur gryningsdimman


deras skuggor bleknar bort
i sandens avklädda gräshöjder

han stod inför mig barfota
jag lyfter dig till

 oskodda vandrar vi
och han förtäljer mig
varje strås rörelse
varje ört
förtäljer mig strövandets konst
vandring utan brådska
vandring i upprepande mönsterrytm
vandring utan att stöta mot varandra
vandring utan krockar
vandring i vilken alla är
etthet

han visade mig spejaren
hur spejaren lade sig ned
bredde ut hela sitt väsen över marker
sjönk in
detta för att se varje
väderkorn

öppnas bort från villfarelsen

han visade mig
beskyddarna
vilka vandrade sist följde hjorden
hur de vandrade likt kupade händer
hur de värnade om med alla
lyfte bar släppte
ingav mod
tröst
hopp

han visade mig helarna
hur de vädrade sår innan de ens framträdde

alla visste var när hur

har du
en gång
sett dem stiga ut ur gryningsdimman


deras skuggor bleknar bort
i sandens avklädda gräshöjder

en av dem stannade inför mig
jag hade sett dem
följt dem i oräkneliga stunder
följt varje rörelse varje stillelse
följt hur det vilket kan synas vara på måfå
uppenbarade den goda viljans klang
alla viskade de
må
du
få

och jag visste att detta är må det ske

jag följer dem
vildhästarna
i dalen

han tager min hand i sin
vi följer hjorden

solfjäder
är vikt
i
precisionsveck

fjädersolen

visar

med mjuka rörelser

vägen