orakelögon

ur oraklets ögon stiger världar

håret

susande löv i vinden

solbeglänsta

i natten flyger jag med vida vingar

täta svarta

drar mig in

i

vakuum

för en stund

befinner jag mig i ett svart hål

det är gott

det är

upphöra

var är du min andedräkt

vaknar tvärt och sätter mig upp

drar djupt in andan

snörök

mjukgnistrande virvlar

allt är

vitt

vitgnistrande

i alla

färger

diamantfälten bär blommor i sitt långa hår

oraklet slår

upp

de kallar det ögonlock

oraklet slår upp vingar

dessa vingar är

en mantel

vilken rinner nedför hennes rygg axlar skuldror

en mantel med mättade färger av vatten

obsidian

det svarta

jag ser in i hennes pupill

ser stigarna jag egentligen alltid

levt med till överlevnad

ur oraklets ögon stiger världar

håret

susande löv i vinden

solbeglänsta

molnen möter mina ögonfötter

mjuka rosor fäller taggar

ur taggar öppnas blad

djupa

gröna

malakiter

helar

såren

stillar reven

revor av humle manar lugn

åkervindans skira skönhet

i dikeskanten viskar se jag andas i diken

når droppar av hopp

av ögontrösts närhet

blåklinten rör vid min panna

vallmoeldar värmer mina ensliga stigar

 ur oraklets ögon

hur kan jag beskriva det jag upplever

står i en grotta

grottor är mörka oupplysta i det du blickar in

ser du mig ej

jag ser dig

jag står vid utgången

den vilken är din ingång

regnen faller

droppar

är långt skimrande glänsande hår

vilket rinner nedför utgången

ingången

lyfter handen

sveper varligt undan

håret

manteln

tar ett steg ut

i den stunden skingras molnen

vi bugar inför varandra

solblad sprides

och dropparna i gräset

är pärljus

egentligen skulle kanske ängderna vara gröna

himlen blå

allt är inte det du ser

allt är här

vitt mjukt

mottagande

ni är så mjuka hur kommer det sig att jag ej faller genom

trampar igenom

molnen omfattar mig i mjukhet

vi gör dina stigar

lyckliga

dansa barn

dansa i din nyspunna solskrud

ett barn

en flicka

dansar i molnträdgårdens fruktkälla

körsbärsblommen dalar mjuka fjädrar dun

hon bär körsbärshår

cirklar med lösta rörelser

ur håret

flyga fjärilar

och kärnorna

är vita pärlor runt hennes hals

ur oraklets ögon stiger världar

håret

susande löv i vinden

solbeglänsta

sjung barnet mitt

sjung

ett barn en flicka

en ung kvinna

sitter lutad till mandelträdets stam

hon håller lyran i sin famn

lyran av silvermoln

med silversträngar

hon spelar

för

en

hand

handen flyr

hon böjer sitt huvud alltmer till sitt bröst

fingrarna är lagda sjunkna

ur oraklets ögon stiger världar

håret

susande löv i vinden

solbeglänsta

lyft dina ögon

ett barn en ungkvinna en kvinna

lyfter ögonen

varför

måste

jag

hon ser utan att se sitter kvar

slutligen släpper spärrar hinder

åter ser hon stigen

stigen vilken leder uppför berget

hon känner varje skrevas tecken

varje sten

varje korn

varje strå

varje allt

hon följer stigen

i händerna bär hon lågor

hon är en av tolv

hon når bergets topp

platån

med stenbladsskålen

 med ringen av de tolvs blad

däri planterar hon lågan

bugar inför stenbladsskålen

ser djupt in i dess ögon

löser det hårt åtdragna håret

skärpet

vilket håller klädedräkten samman

manteln faller ut

indigoblå mantel

underklädnaden är vit

hon lägger sig i ringen av stjärnblommor vita

andas in drömorden

hon ser en man vandra i molnängder hon söker vrida bort synen

ur oraklets ögon stiger världar

håret

susande löv i vinden

solbeglänsta

varligt fattar oraklet hennes hand

se

mannen är nu helt nära

inför henne synen av henne strålar mannen

han skrider sakta

varsamt till

ur hans hand växer en ros

den är min gåva till dig

det enda jag dig kan förära

hon tar emot rosen

tillåter honom in

han rör vid de släckta drömbladen

hon andas liv

ur oraklets ögon stiger världar

håret

susande löv i vinden

solbeglänsta

de vandrar svarande vägen

hon bär lågan i sina händer

i det de vandrar in i

regnbågsdalens

cirkel

därigenom

har jag

överlevt

molnens fredsstilla

händer