vandrerskan

hon vandrerskan såg så många avskalade avbarkade grenar

doften ljudet av hyvelns rörelse träspånslockar

ringlade

ringlade ut in under stenar

kälkens färd

utför backar

snörök

hon for genom gnistrande tunnlar

växte

släden

bjällror

facklor

fällar

så många stormars bärsärkargång

vad sker i dessa skogslundar. det finns stormar i så många skepnader, en del är svepskäl; själar vilka sveper in oss med – de berättade sina drömmar, ritade mjukt bilder i marker detta för oss att se, frågade och vi gav och vi ger villigt, nu   far de fram sågtandade maror svepskäl, de ser ej vägskälen. vandrerskan i den blåbroderade vinterskruden lade handen till stammar, dessa lyfte hennes blick. träspånslockar ringlade uppför stammar, lade sig tillrätta däri träden bar sår. hon mötte träd i vilka stammar var en blev två i omfamnan, så vackert omhuldande. vid bäcken vilken isbärande andades genom skogen, en hjärtåder stod ett ungträd, snö ligger i små små vita pärlor; så vacker du är, trädet niger varsamt pärlorna följer utan att falla. ett skri skär genom skogen – hon vet att det är rådjuret kan jag hjälpa dig, hon ser ej rådjuret upplever rådjuret i sig.