sårkärnor

först trodde jag

det var sand

vilken

föll

så såg jag

snö

inkomma

falla

lade sig

helt

stilla

i ängen

i dagar

i nätter

läste jag

med rent sinne

detta

snömandala

och alla ord

är icke fåglar

vilka lätt rör vid marken

fåglar vilka rör luften levande

en del

ord

är upprörande

sänkande

släckande

och alla ord

är icke stenkulor

glaskulor

glaspärlespelen sjunger vackra i vindalle

barnen spelar

kula

pyramiden når

himladiadem

hennes ögon

ler

pärlande

flyger

barnens

skrattvingar

det kom så plötsligt

anno

årsvarvet

formelett bilarna dånar

marker vibrerar

vimplar viftar

de sporrar hästarna

lansar stöter hårt

vallgraven andas

glittrande fjäll

vindbryggan rasslar ned

kedjor

låses runt hennes vrister

naglas fast i stenväggens

oinsläppsljus

hon är

ett knyte

i fängelsehålors

fukt

marker darrar

hon hör folken jubla

ser honom rida

överlämna kronan till

formelettbilarna förs in i stallet

putsas

ryktas blanka

det kom

så

plötsligt

anno de hundrade i sjundedels

tolvtakt i nionde tonens mittlinje

var i

de tolv röda

rosenseglen

andas

vem slöt stängselridån

insnärjande

järnbanden

så hårt lindade

var ej en solkokong

jag sitter med knappnål

söker knäppa upp

raden

vem slöt stängselridån

insnärjande

järnbanden

så hårt lindade

var ej en solkokong

med finaste synål

utan

öga

söker jag

rispa upp

ber dem

brista

stilla falla de

ur mitt bröst

stilla

stilla

tysta

dun

svävar

rör vid örtagård

skrudar hennes hud vit

tysta

kronor

andas eldar

snö smälter

stilla

stilla

tysta

apachetårar

skriet lindas runt berget

vrider om

allt i dess närhet

och vassen omsluter hennes ögon

med flodfågelsvingar

rör vid de öppnade såraderna

tysta

apachetårar

ur trädet

inunder hon sitter

skär sina armar med törnetagg

hon är borta från världen inom lämnaden

hör

hör

hon sörjer

sörjer de tomma händerna

den släckta hudens askregn

han iklädd

svävar

vakande

örnvingar

väcker bufflars

trumjordar

stanna

stanna

bäcken färgas röd

han ser henne falla

stenen med händer över bröst

hon håller en ros röd

av apachetårars inrevita lindrans ljusgåva

vargen vita är hos henne

han ber henne

städse

vakna

in i hans ögons

nuvisshet

och vassen omsluter mina ögon

med flodfågelsvingar

rör vid de öppnade såraderna

och jag tyckte

det var

lodjuret

vilket följde

mina steg

det är snöleopardens

mjuka

tassar

tassregn

morrhåren är av månmoders

slända

fläckarna är

omegas

vishet

och ni hånade mina stigar i det alfa

släppte ut mitt långa hår

hånade mina stigar

min väg

förblindade

såg ni

ej

hur mina ögon

omfamnade er i kärlek

jag viskar stundligen till mig själv

jag älskar mig 

kanske för att kringgå det visade

viskar upprepandenynnande

i försök ända tills jag hör

jag älskar

och

jag ber

tyst

sårkärnor i mina fingrar

vet du

det slagna

darrar

ty i varje möte återkommer smärtregnen

de säger du skall glömma tala om det skedda och släppa det

hur skall de veta att det ej hjälper

slagen är inristade och de blöder ymnigt

hon skyggar inför stegen

darrar

trippande

bakåtsträvande

hovar

ryggar

handen kommer för plötsligt

du måste veta varlighet

tyst

sårkärnor i mina fingrar

vilda apelskimrande betar

gryningsröda körsbär

djupnar

moder måne

du bär tolv röda

körsbärsröda

rosor

bär

dig

vilda apelskimrande

springer ur

kärnor

in i handdalens

harposträngar

betar

gryningsröda körsbär

djupnar

hon sitter inbäddad i flodfågels vingar

spelar tonande lyrans strängar

pilen sköljer fingrar i skymning

och jag värmde isarna

med mina händer

tills de föll av

och barnet väves in i solkokong

av månvisdom

venus värmer hennes händer

i snäckdalens pärlemor

ord kastas lättvindligt

orden kvider

i hennes

hjärta

tyst

tyst

livet har släppt mig

jag är gammal nu

mina deltan har stannat

ur livsgröda

sänkt

åsnan

skriar in i nattvända segel

piskan viner

hur skall jag

 orka

bära

stenarna du lastat

 till pyramiden

åsna

vackra

åsna

du bar henne

genom ökenstråkens

vemodstoner

och jag vandrar i fjolårsgräsets fröskallror

skallerormar flätar korgar

i invid

gräsets vita stjärnbädd

och hon satte sig i hindens ficka

hoppet sträcker sig längre än du tror

kängurun rörde vid de röda bergen

vassen omsluter mina ögon

med flodfågelsvingar

rör vid de öppnade såraderna

helandebäddar dessa med törnrosens blad

stick vasstrået i den röda sandens källa

hennes ådror

fylls av

det

hon förlorat

skogen

hälsar

mig

jag är

ett

träd

och jag värmde isarna

med mina händer

tills de föll av

och vassen omsluter mina ögon

med flodfågelsvingar