(öva)
bron
är flätad
förenar
tvenne
floden brusar strid säger de
floden viskar
smeker stenar
bergens
rötter
avgrund säger de
stup säger de
i djupets djup
så viskar floden
på bromitten står en man
mannen övar
rörelsen
mannen kan vara en kvinna
med en stav
i
balans
upprepande
upprepande
saktmods visshet
*
(krus)
kruset
snidat ur
stjärnglöd
välter
en handknut slog omkull
bläcket spills ut
kåda
droppar ur solstänk
färgat
in i tjära
rinner ut över ryggen
sprids ut i nätverk
färgar
slutet
svart
in i längtans glömska
*
(fönstren)
fönstren
är fläckade av slag
mot syn
streckade av
tårfält
tårar
fällda av stup
av rännor
sol stryker
milda fingrar
söker vägar in
att värma
hennes frysande
fingrar
hon lindar
lager om lager
av kläde
spisen är slocknad
allt är av
ände
*
(den)
den
vilken kan röra
vid
pulsen av
det
hjärtat
den vilken ser knutens
vägar
den
kan lämnas tillträde
till dessa glömda
stränder
kanske
när
gryningen
vänder
blad
*
(livstycket)
livstycket
är knytet
med sju gånger sjuhundra
slag
knapparna är
in åt vända
allt
för att hålla samman
dessa steg
för ansiktet är lagt
en slöja
för ögonen kopparmynt
hon vandrar
med ett knyte
knytet är fyllt med
helandeblad
hon är den vilken
helar
de uppkomna
såren
de brustna strängarnas sår
*
(”)
alla väggar är resta
låt det resta resa fria
*
(”)
det finns ljusglimtar
i de mörkaste vrår
*
(”)
stig in i sinnena
och se att dessa är krusningar på ytan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar